Post by piotr on Sept 27, 2009 15:05:45 GMT 1
Jag läste just en bok, I Hear a Vocie Calling, av Gene Lowinger, den första yankee som spelade fiol med Bill Monroe (1965)
www.youtube.com/watch?v=NeehL-pUMOg
Han är jude och vid ett tillfälle fick Monroe infallet att följa med honom till en synagoga i Nashville.
Efteråt tackade Monroe rabbin och utryckte sitt gillande av musiken och förhoppningen att få med några av dess ancient notes i sin musik. Inte för att jag hör ngt judiskt drag i Monroes senare musik, men det är påfallande många låtar i moll, t ex Jerusalem Ridge (där Kenny Baker stod för idéerna och Monroe för besluten), Crossing the Cumberlands (den enda låt jag vet som Monroe skrev direkt för banjo), Land of Lincoln och Southern Flavor.
När jag bläddrar i Rosenberg-Wolfes diskografi hittar jag före 1965 endast Kentucky Mandolin (live med Doc Watson, g moll med dragning åt dorisk tonart), sticket till Cheyenne (g moll, huvudtonart Bb dur) och Lonesome Moonlight Waltz som går från d moll till F dur). Alltså egentligen en enda moll-låt.
När Monroe träffade Lowinger mot slutet av sitt liv ville han lära ut Moonlight Waltz - du kommer att gilla den, det är massor med "Jewish notes" i den. Jag har aldrig tänkt på den låten på det viset - den råkar bara vara ett mästerverk i miniatyr som kan spelas precis hur som helst, grass, jazz och klezmer, t ex.
Jag skulle vilja höra mer moll i Bluegrass; grejen är bl a att det ofta vidgar den harmoniska basen. Moll är instabilt och graviterar gärna mot den relativa duren (som Moonlight Waltz) eller också den parallella (alltså d moll till D dur ex.vis). Harmoniken kan kännas väldigt trång ibland och artens klangideal (t ex på gitarr och banjo) accepterar inte hur svåra ackord som helst.
Apropå det. Thomas Haglund spelade ju en kort tid på sena 70-talet fiol med Jimmy Martin, både live och på skiva. En gång skulle de spela in Lost Indian, i D dur. I en paus mellan två tagningar gick Thomas försynt till Martin och sa, att du, det ska nog vara ett b moll i fjärde takten. Varpå Martin svarade:
"I don't use them fancy chords".
www.youtube.com/watch?v=NeehL-pUMOg
Han är jude och vid ett tillfälle fick Monroe infallet att följa med honom till en synagoga i Nashville.
Efteråt tackade Monroe rabbin och utryckte sitt gillande av musiken och förhoppningen att få med några av dess ancient notes i sin musik. Inte för att jag hör ngt judiskt drag i Monroes senare musik, men det är påfallande många låtar i moll, t ex Jerusalem Ridge (där Kenny Baker stod för idéerna och Monroe för besluten), Crossing the Cumberlands (den enda låt jag vet som Monroe skrev direkt för banjo), Land of Lincoln och Southern Flavor.
När jag bläddrar i Rosenberg-Wolfes diskografi hittar jag före 1965 endast Kentucky Mandolin (live med Doc Watson, g moll med dragning åt dorisk tonart), sticket till Cheyenne (g moll, huvudtonart Bb dur) och Lonesome Moonlight Waltz som går från d moll till F dur). Alltså egentligen en enda moll-låt.
När Monroe träffade Lowinger mot slutet av sitt liv ville han lära ut Moonlight Waltz - du kommer att gilla den, det är massor med "Jewish notes" i den. Jag har aldrig tänkt på den låten på det viset - den råkar bara vara ett mästerverk i miniatyr som kan spelas precis hur som helst, grass, jazz och klezmer, t ex.
Jag skulle vilja höra mer moll i Bluegrass; grejen är bl a att det ofta vidgar den harmoniska basen. Moll är instabilt och graviterar gärna mot den relativa duren (som Moonlight Waltz) eller också den parallella (alltså d moll till D dur ex.vis). Harmoniken kan kännas väldigt trång ibland och artens klangideal (t ex på gitarr och banjo) accepterar inte hur svåra ackord som helst.
Apropå det. Thomas Haglund spelade ju en kort tid på sena 70-talet fiol med Jimmy Martin, både live och på skiva. En gång skulle de spela in Lost Indian, i D dur. I en paus mellan två tagningar gick Thomas försynt till Martin och sa, att du, det ska nog vara ett b moll i fjärde takten. Varpå Martin svarade:
"I don't use them fancy chords".
