Post by piotr on Aug 18, 2009 17:30:54 GMT 1
det som följer är mer elle mindre vad jag tidigare postade på Ackegura:
"Downtown Ramblers förtjänar respekt för att de har en egen grej, skriver eget och inte gör sig till eller låtsas att de är ngt annat än de är. Deras musik är utsökt i minsta detalj och det kan man gilla eller ogilla.
Man kan föredra spontanitet, improvisation och fysisk kraft.
Jag siade i AFF-Tonbladet förra året att de har internationell potential och det har de visat i den där europeiska tävlingen. Hur de tas emot i Nashville nästa år vill jag inte sia om alls. Just årets framträdande kom bort lite grann för mig eftersom jag och Jens Koch
(banjospelare av rang och socialt geni)
gaggade en del med (gitarrbyggaren Thomas) Fredholm just då.
Tobacco Jam har ju också ngt eget genom instrumenteringen - ingen banjo, men munspel, och Ulf H kan lira utav helvete. Gitarristen (Magnus Hedlund) och basisten har ju lite avvikande bakgrund och integrerar sin erfarenhet snyggt i gruppen. (en annan sådan gitarrist som borde spela bluegrass oftare är Simon Stålspets). Magnus är en ypperlig solist och jag är glad att han får eller tar sig utrymme i ex.vis Nine Pound Hammer - melodin är 8 takter men han spelade väl 32.
SouthDrive inledde förra året med förfärligt såsiga låtar - iår var det ett annat röj, men det var väl inte så eget alltid.
Största musikaliska behållningen var kanske när Lars Lissola och Micke Grund
(från Gravity och Lonesome Mountaineers, som alltså inte uppträdde)
jammade i Fredholms tält ...
(Mitt eget musicerande inskränkte sig till att prova Oskar Reuters Weber-mandolin, Tennessee Waltz i F-dur; absolut ingen lyssnade).
Och för min egen del kom det sociala att ta överhanden. Så många bekanta som man träffar alldeles för sällan.
Jag var bara där över dagen, ute för sent för att boka övernattning; fan vet om jag inte är för gammal och skröplig (snart 65, huh ...) för att jamma på nätterna i 160 bpm och tre tonarter."
"Downtown Ramblers förtjänar respekt för att de har en egen grej, skriver eget och inte gör sig till eller låtsas att de är ngt annat än de är. Deras musik är utsökt i minsta detalj och det kan man gilla eller ogilla.
Man kan föredra spontanitet, improvisation och fysisk kraft.
Jag siade i AFF-Tonbladet förra året att de har internationell potential och det har de visat i den där europeiska tävlingen. Hur de tas emot i Nashville nästa år vill jag inte sia om alls. Just årets framträdande kom bort lite grann för mig eftersom jag och Jens Koch
(banjospelare av rang och socialt geni)
gaggade en del med (gitarrbyggaren Thomas) Fredholm just då.
Tobacco Jam har ju också ngt eget genom instrumenteringen - ingen banjo, men munspel, och Ulf H kan lira utav helvete. Gitarristen (Magnus Hedlund) och basisten har ju lite avvikande bakgrund och integrerar sin erfarenhet snyggt i gruppen. (en annan sådan gitarrist som borde spela bluegrass oftare är Simon Stålspets). Magnus är en ypperlig solist och jag är glad att han får eller tar sig utrymme i ex.vis Nine Pound Hammer - melodin är 8 takter men han spelade väl 32.
SouthDrive inledde förra året med förfärligt såsiga låtar - iår var det ett annat röj, men det var väl inte så eget alltid.
Största musikaliska behållningen var kanske när Lars Lissola och Micke Grund
(från Gravity och Lonesome Mountaineers, som alltså inte uppträdde)
jammade i Fredholms tält ...
(Mitt eget musicerande inskränkte sig till att prova Oskar Reuters Weber-mandolin, Tennessee Waltz i F-dur; absolut ingen lyssnade).
Och för min egen del kom det sociala att ta överhanden. Så många bekanta som man träffar alldeles för sällan.
Jag var bara där över dagen, ute för sent för att boka övernattning; fan vet om jag inte är för gammal och skröplig (snart 65, huh ...) för att jamma på nätterna i 160 bpm och tre tonarter."
